Jag blir lätt rastlös, FÖR LÄTT känns det som. Det är verkligen skit drygt, man blir så irriterad på allt och alla, även fast man inte vill. Speciellt på folk som är i bakgrunden och man får draaa fram. Känns lite som jag tar hand om många men ingen tar hand om mig, släpper jag allt så står jag själv. Så är det nog inte men min rastlöshet får mig att känna så. Jag och emma pratade om vänskap igår och att man glider kanske ifrån varandra ibland men är man riktiga vänner hittar man tillbaka utan ståhej. Jag anser att folk som glider bort och man inte riktigt insett det innan det är försent är inga vänner man egentligen släppt inpå sitt liv. Folk kommer ju alltid och går men vissa kommer alltid stanna kvar, iallafall i mitt liv. Sen beror det väl på i vilken riktgning man drar åt, jag tycker nog att jag drar åt samma jämt hahaha boring eller duktig? that's the question. BÄST säger jag ^__^ vi snacka även om att måbra själv för att kunna umgås och ha kul men så är inte jag alls, jag visar inte mina känslor på det viset, utan släpper alla beskymmer och har kul när jag umgås, oegostisk kanske? eller vill inte att andra ska nosa i mitt huvud? haha nej tänker bäst själv (KAN SJÄLV! - mitt motto som liten ;) )men kan agera rådgivare utan att tycka det är det minsta drygt. Jag tror nog själv jag är lite av en supermänniska som kalra allt, men ack så shockad man kan bli ibland.

aja nu blev de kanske lite mycket, kände själv där att mitt huvud inte pallade trycket! min blodbrist har tömt hjärnan nu! kanske man ska fylla på den med lite alkohol istället? haha